Senast igår kväll körde jag rehab och trotsade smärtan bara för att jag skulle kunna komma tillbaka till handbollen. Trots att jag inte skulle! Det går inte en minut försen jag tänker på hela min situation nu! Sen skickade jag ett sms till Åhustränaren Stanley och sa som det var, att jag inte skulle kunna spela på ett tag då mitt knä hade gått urled och undrade om jag ändå var välkommen tillbaka efter ett litet tag. Så svarar han kl 2230! Att det var jag inte!
Efter allt detta som jag har gått igenom och få höra av tränaren att han inte kan "erbjuda" en plats i lager LÄNGRE känns inte verkligt! Detta händer bara inte! Jag är verkligen inte en person som gråter, men att somna runt kl 2 i tårar och vakna kl 5 igen av ännu mer tårar så känns det verkligen som om detta är slutet. Efter att ha kört rehab i 2 år och alltid haft målet att kunna spela i Åhus så är jag inte välkommen tillbaka!