Tjena, 2 veckor har gått av skolan och det flyter på som vanligt tycker jag. Har även kommit fram till att jag inte kan fortsätta i näsby. Kommer hem alldeles försent på kvällarna och hinner inte alls med läxor. Spenderar dessutom 3 timmar på bussen. Nja inte riktigt okej. Men det har varit väldigt lärorikt. Vill tacka damlaget för att ha stått ut med mina kassa passningar och dåliga kondition. Haha, men nu är nästa mål Åhus. Har pratat med evalotta om att hon ska kolla träningstider, men nu efter 2 veckor och hon bara glömmer så känner jag att om man ska börja träna där denna säsong så får jag ta tag i det själv.

Har denna veckan varit med på näsbys alla träningar och det känns underbart. Känslan går inte att beskriva för folk som inte lever med vetskapen om att knät kommer gå isönder. Detta får mig att tänka tillbaka på dom 2 år av rehab och knäoperationen och att leva 1,5 år med knäskydd. Nu när jag nästan har nått mitt mål som jag så länge har strävat efter (Självklart kommer jag inte komma längre). Men att spela handboll som läkaren sa att jag inte kunde och i vissa stunder känns det bra också eller ganska ofta gör det faktiskt det. Känns riktigt skönt nu, men samtidigt har jag inte samma muskelstyrka som innan. Jag vet att jag måste ta tag i sjukgymnastiken men på något sätt så påminner det mig om att vara knäskadad och det vill jag inte för nu känner ja mig nästan "frisk". Eller jag kommer aldrig bli det men ändå. Hoppas detta håller i sig länge och inte bara några dagar eller veckor.

Första sjukgymnastiken på 5 veckor. Herregud säger jag bara. Kan inte minnas att det någonsin varit så tufft att träna knät. Riktigt jobbigt. Duschen efteråt var helt underbar, dessutom visade jag sjukgymnasten den dära "hagelbiten" i knät och han menade på att det kunde vara en fettknöl? ( hur stor är chansen mitt på det opererade knät vid ärret?) eller något med nerven som inte hittade rätt. Eller att en bit från ledbandet hade lossnat. Jag gillar mer teorin om att jag har blivit skjuten och det är hagel kvar i knät. Men iaf. Efteråt så träffade jag Johanna i säkert en timme då hennes tåg inte var riktigt hundra och blev jättesent. Sen kom Sofie in till stan så käkade vi. Sen drog vi vidare till ovesholm där hennes kille spelade fotboll och sen skjutsade hon hem mig :) nu känner jag att mitt knä är dubbelt så stort efter denna "lilla" rehabträning idag. FML

Sitter nu och funderar hur jag ska göra angående handbollen. Jag vill verkligen kunna gå om några år. Men jag vill samtidigt kunna spela handboll också. Så jäkla jobbigt, som det är nu så kan jag springa och göra vad jag vill men med rädsla att mitt knä ska gå urled och att smärtan ska öka. Jag vill kunna leva utan rädslan för att knät ska brista. Men det kommer jag aldrig kunna. Så nu vet jag inte om jag ska köra lite till och spela handboll och sen komma till den punkten då mitt knä verkligen går isönder. Så svårt. Vill verkligen spela handboll men jag vill ha ett fungerade knä också. För många är detta ett lätt val och prioritera framtiden. Men för mig så är det inte det. Enda anledningen till att jag opererade knät var för att jag skulle spela handboll. Enda anledningen att jag har gått upp timmar tidigare för att köra rehab så mitt knä ska bli starkare så att jag tillslut en dag kan komma tillbaka till 100% på planen. Enda anledningen till att jag har fortsatt att blicka framåt istället för att deppa ihop totalt är att mitt mål har varit tydligt. Men nu är det inte det längre. Jag klarar inte detta!