För att orka ta sig upp igen så har kg prioriterat vissa saker! En av de var inte att skriva här. Så jag ber om ursäkt för dålig uppdatering. Nu framöver kommer jag nog skriva mer! Förresten så tänkte jag och Rebecca starta en verksamhet där all vinst går till Cancerfonden, kommer lägga ut här inom snart. Tills dess, ha de gött!

Man vet att det har gått över gränsen när man inte orkar hålla masken längre! Man orkar inte sitta där med det meningslösa leendet och hoppas att ingen ska skåda igenom det och behöva förklara allt! Att bara sitta och kolla in i väggen i timmar känns bra. Att inte tänka eller bry sig om något. Men sådant ska inte vara bra. Detta är inte normalt. Men jag har verkligen ingen aning om hur jag ska ta mig ur detta. Jag vill inte visa mig svag och ropa på hjälp. Jag vill bara inte det. Men jag måste ta mig ur detta, innan jag går ner mig mer, innan jag förändras totalt!

Vissa dagar går allt emot en! Verkligen allt! Man vet inte hur man ska hantera det! Le och låtsas som ingenting men samtidigt hålla på att bryta ihop! Eller bryta ihop direkt? Att små ord och meningar kan kännas som knytnävsslag! Att folk tar föregivet att allt är bra! Jag vill bara skrika att jag inte orkar mer! Vill bara bryta ihop i mammas famn! Men vad skulle det tjäna till? Det finns ingen som kan hjälpa mig ur detta! För ibland orkar man inte vara den starka som alltid skrattar åt allt och lever det perfekta livet! Jag vill inte vara hon! Jag är inte hon länge!

Så skönt med en ledig dag. Det är fördelarna med att jobba inom vården, men samtidigt nackdelar med helger och kvällar. Idag ska jag chilla och kolla på serier. Sen i eftermiddag/kväll ska jag till Ikea med mamma och pappa. Ska köpa en del ljus och bokhyllor och massa annat.  

Ett år sen idag! Ett helt jäkla år! Hade kunnat göra vad som för att gå tillbaka! Att inte ha något hopp längre är något av det jobbigaste jag har varit med om! Att veta att denna konstanta smärta aldrig kommer lämna mig! Att gråta av smärta kommer bli min vardag resten av mitt liv! Just nu kan jag säga att detta är så mycket jobbigare psykiskt än fysiskt. Men förhoppningsvis kan man få en balans i framtiden med lagom smärta! Men igentligen? Ska det vara så? Att man ska lära sig leva med en sådan sak? Hur kommer detta fungera för mig i arbetslivet? Efter en dag idag på praktiken höll jag på att bryta ihop och nu gråter jag av smärta! Ja! Detta är min vardag! Detta är mitt liv! Just nu kan jag bara inte acceptera det!

Känns just nu som om världens ska gå under! Jag har lixom glömt mina linser hemma och jag måste ha uppsatt hår! Kommer se ut som ett ufo! Mög! Ska ta mig igenom detta i 2 dagar tills jag kommer hem! Anners är jag väldigt nervös men kommet säkert gå bra! Ska spendera 5 veckor där så det hade inte varit så bra att vantrivas men det är säkert ingen fara :)

En lördag som denna har jag hjälpt min Farfar med veden och tränat/rehab. Nu så är jag i tormestorp hos Sara för filmkväll! Riktigt läskigt och roligt. Känner att imorgon ska jag inte vara bakis så jag kör på godis och vatten :)