Vissa dagar går allt emot en! Verkligen allt! Man vet inte hur man ska hantera det! Le och låtsas som ingenting men samtidigt hålla på att bryta ihop! Eller bryta ihop direkt? Att små ord och meningar kan kännas som knytnävsslag! Att folk tar föregivet att allt är bra! Jag vill bara skrika att jag inte orkar mer! Vill bara bryta ihop i mammas famn! Men vad skulle det tjäna till? Det finns ingen som kan hjälpa mig ur detta! För ibland orkar man inte vara den starka som alltid skrattar åt allt och lever det perfekta livet! Jag vill inte vara hon! Jag är inte hon länge!