Några dagar sen nyheten om att mitt knä kommer aldrig bli bra eller att jag inte får spela handboll , det har nu hunnit smälta in någorlunda, inte helt men ändå. Desto mer jag tänker på det ju säkrare blir jag att jag ska tillbaka till handbollen , ända sedan mitt knä gick urled för första gången har jag haft målet att komma tillbaka som aldrig förr, det har aldrig gått, men när Nyquist sa att jag kunde spela efter knäoperationen så såg jag det som en ny tändning. Att jag skulle kunna spela handboll var helt underbart. Bortsett från att han alltid säger att det är legaliserad knämördarsport.
Det första jag säger efter operationen (jag har inget minne av det ens) är att om 6 månader spelar jag handboll igen. Så full fart med rehab. Sen nu sista återbesöket så säger han att jag inte ska spela handboll. Tro mig , allt gick ur mig. Det är detta jag har kämpat för i 2 år. Att kunna vara tillbaka på planen som aldrig förr. Allt var bara förstört. Efter att ha gråtit hela kvällen så inser jag att om jag inte kommer att kunna spela handboll så är jag inte mig själv. Just därför har jag gett mig tusan på att jag ska komma tillbaka, jag bryr mig inte om smärtan längre för den är jag van vid. Men smärtan när Nyquist sa att det blir ingen mer handboll var värst.