Att vara med folk är det bästa man kan vara! Jag känner mig helt vanlig, jag känner mig som alla andra och inte den som just fått beskedet om att leva med smärtor hela livet. Men när det kommer till att vara ensam så funkar det inte alls. Bryter ihop på några sekunder. För det är då tankarna kommer ikapp. Smärtan blir påtagligare och allt blir mörkt. Folk som säger-Du tar detta bra! hur kan dom ens säga så?. Hur kan de veta hur jag hanterar detta? Om dom visste hur nergången jag är så skulle dom inte ens yttrat sig. För jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta! Det är som att gå ut i strid och redan veta att man har förlorat!