Ett år sen idag! Ett helt jäkla år! Hade kunnat göra vad som för att gå tillbaka! Att inte ha något hopp längre är något av det jobbigaste jag har varit med om! Att veta att denna konstanta smärta aldrig kommer lämna mig! Att gråta av smärta kommer bli min vardag resten av mitt liv! Just nu kan jag säga att detta är så mycket jobbigare psykiskt än fysiskt. Men förhoppningsvis kan man få en balans i framtiden med lagom smärta! Men igentligen? Ska det vara så? Att man ska lära sig leva med en sådan sak? Hur kommer detta fungera för mig i arbetslivet? Efter en dag idag på praktiken höll jag på att bryta ihop och nu gråter jag av smärta! Ja! Detta är min vardag! Detta är mitt liv! Just nu kan jag bara inte acceptera det!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej,märker att jag fortfarande har besökare på denna bloggen. Hänvisar istället till min andra blogg: Nouw.com/annafmnilsson   ...