Just nu är tiden som bara går fruktansvärt jobbigt, Jag ser hur matcherna med laget passerar och hur nya spelare kommer in. Jag känns bortglömd på något sätt. För det är ju jag som ska stå där som högerback i startelvan och spela hela matchen. Så är det inte, jag trodde aldrig detta skulle ta sådan lång tid. När jag träffade första läkaren på vårdcentralen så sa hon att det är ganska lång rehab på din skada. Tappade luften och såg framför mig 9 månader, nä istället sa hon 4-6 veckor. Tänk om hon hade haft rätt. Ynka 6 veckor hade varit underbart. Tänk om jag då hade vetat vad som var framför mig. Tur så var jag lyckligt ovetande. Nu 5 månader senare står jag på ruta ett igen och har inte kommit ett endaste steg fram, tvärtom. Det har backat. Efter att knäskålen gick urled så startar den nya processen med nya läkarbesök och ställningstagande med operation osv. Var hos Waldén för några veckor sedan och han hade aldrig varit med om att knäskålen gick urled igen efter en MPFL operation. Så därför skulle han höra runt. Så i fredags ringde de från malmö ortoped och sa de hade ett återbud nu på onsdag annars hade jag fått vänta till juni för att få en tid. Så då blir det att åka till nyquist på onsdag. Jag vet inte om jag vill att det blir en operation eller inte?. Just nu så orkar jag inte med mer knäbesök överhuvudtaget. Massa sjukgymnastik som står typ stilla och en sjukgymnast som har helt olika åsikter om allt som har med rehab att göra.

Hallau! Idag är det onsdagen den 18 mars 2015. Är hemma ifrån skolan så passar på att lägga in ett inlägg här. Förra veckan köpte jag ett par nya fotbollsskor som jag hann använda 2 gånger. Med andra ord var jag endast med på 2 fotbollsträningar innan olyckan var framme igen. Dock var det inte på fotbollsplanen det hände utan på en fest i stan. Vilken jädrans fest asså! 3 personer åkte var på akuten där vi avlöste varandra. Elin med en bruten fot, jag med mitt knä ur led och Erika med magsmärtor. Det som hände var att vi stod och dansade och jag känner hur mitt knä går ur led och fastnar. Försöker skrika till johanna men hon uppfattar inte vad som hänt och dansar vidare med en axelryckning. Staplar till Sofforna och därefter ut. Med hjälp får jag tillbaka knäet i rätt läge men smärtan försvinner inte. Sitter och skriker/gråter i 45 minuter innan min bror kommer och hämtar mig och kör till akuten. Där får jag någerlunda snabbt komma in på en brits men därefter händer ingenting på flera timmar. Smärtan är hemsk. Efter 3 timmar kommer läkaren och konstaterar att en röntgen måste man ju ha. Därefter går det ganska snabbt och inom loppet av en halvtimme var jag röntgad och bilderna var synade. Det man såg på röntgen var att en benbit var av och knäet hade varit urled. Läkaren skrev därefter en remiss så jag ska komma till hässleholm igen för en ny bedömning och kolla läget av knät då det inte gick pga av smärtan. Fick 2 citodon i hopp att hon skulle kunna känna något på knät men det gick inte heller. Blev därefter hemskickad. Smärtan har nu i efterhand varit hemsk. Har varit hemma från skolan tisdag och onsdag pga att jag inte har kunnat sova och smärtan har varit för stor. Känns så jävligt när jag hade nätter inplanerade att jobba och jag hade kommit igång så bra med fotbollen.

Ett nytt år med nya utmaningar har kommit. Dock kan man säga att ett år med jävlarns mycket rehab har börjat. Var i förra veckan i hässleholm och gjorde ytterligare en MR. Fick igår svaren från läkaren som ringde och sa att det visade skador på korsbandet och inte menisken? Han sa även att jag ska lägga av med fotboll helt för risken är att jag inte kommer kunna arbeta när jag blir äldre. På det sa jag köra rehab typ 5 gånger i veckan hos en sjukgymnast och blablabla. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det? Låter det konstigt om jag säger att det hade varit bättre om korsbandet hade varit helt av och sedan gjort en operation och det sedan varit färdigt? istället ska jag satsa på rehab för att sedan höra av mig om 6 månader för "vidare beslut" ( jävla kodspråk läkare har för att inte nämna operation). Dock glömde jag fråga om skidåkningen om 2 månader, men utifrån det samtalet som jag hade med läkaren så skulle jag kunna tänka mig att det är helt uteslutet "om jag inte vill förstöra mitt knä totalt". Jag vet just just nu inte vad jag ska göra, eller till en början ska jag göra allt för att satsa på rehab men därefter? Jag älskar fotboll, jag älskar lagidrott allt som har med träning att göra. Att en sådan dum sak som ett knä kan ställa till med så mycket. Jag ska endå satsa på att komma tillbaka till fotbollen, för läkarens utlåtande låter som en standardfras för att slippa engagera sig mer. Eller som förra läkaren sa till mig, Du hade fått en ny operation om du hade varit Zlatan. Hur sjukt är inte det? Att jag blir jämförd med en sådan spelare och han erkänner att för jag spelar i en låg division så får jag inte samma vård som en som spelar i högre divisioner. Illa.

Tänkte även skriva lite om London, jag var där den 4-7 december med Matilda och Clara. Det var en jädrans bra resa. Allt var verkligen perfekt. Shoppingen var helt underbar, vädret perfekt och hotellet var nice. Kollade även på Les miserables på Queens Theatre. Kan så varmt rekommendera den då den var helt magisk. Åter till shoppingen så fick jag med mig en balklänning hem och en kappa som jag spanat efter länge. Fick även med en del småroliga saker som böcker och kläder. Här kommer lite bilder från resan:                  

Bilderna är suddiga men det ser ut som om korsbandet är av! Detta finns bara inte. Om 3 månader ska jag åka skidor oavsett med eller utan operation! Ska till läkaren imorgon för bedömning osv . Håller på att dö. Jag vill spela fotboll nu!

Så sällan som jag uppdaterar här så borde man avställa bloggen.

Skitsamma den är bra att ha när man behöver skriva av sig lite. Som nu!

Som säkert majoriteten vet så har jag återigen lyckats skada mitt knä ganska allvarligt. Denna gången är det inte knäskålen eller ledband utan det är menisken som rykt. I måndags förra veckan på träningen inträffade det, självklart de sista 10 minutrarna av den 2 timmars långa fotbollsträningen. Smärtan var inte av det extrema laget men ont gjorde det. Tanken direkt var att,- Fan, det kommer bli mer än en veckans frånvaro från träningen. Det hade jag mycket rätt i. En operation blir nödvändig för att fixa detta. Dock ingen öppna upp hela knät operation utan ett titthål som görs på en halvtimme och inte som den förra som tog över 3 timmar. Visst rehaben på en sådan operation är 6 veckor och ingneting igentligen men endå väldigt mycket tid. I tisdags förra veckan ringde jag vårdcentralen för en tid och fick inte någon fören veckan därpå. Dock ringde de dagen efter för att de fått ett åtetbud och ansåg att jag behövde kollas snabbare. Väl på tordagen bekräftade både läkare och sjukgymnast att det är menisken som var skadad. Idag så ringde sjukgymnasten igen och hade fixat tid till mig i hässleholm redan på onsdag för att träffa ytterligare en sjukgymnast och läkare. Hur ofattbart snabbt har inte det gått om man jämför med förra gången med remiss osv? tog 5 månader för att få träffa en läkare efter att vi skickat remissen. Jag måste bara säga att jag inte är ledsen alls. Visst det är jättetråkigt att inte få vara med på cuper och träna och dessutom ha konstant ont. Men jag vet att det går över. Att jag blir 100% efter behandling. Hur ofattbart grymt är inte det? för att förra operation var det så att läkaren menade på att handbollsspel skulle bli svårt. Att då gå in med en positiv inställning till en sådan pass allvarlig och stor knäoperation var svårt. Men nu? en titthål och klart! det må jag säga är förvånansvärt bra!. Jag är långt ifrån ledsen. Jag har bestämt mig, jag ska se det positivt och ta lärdom av det så är jag tillbaka på fotbollsplanen på nolltid. Det är folk omkring mig som är mer orolig och rädda. De flesta menar på att jag aldrig kommer kunna träna igen medans andra tycker så synd om mig för allt jag har gått igenom och samtidigt allt jag har framför mig. Ja säger bara, fall sevn times, stand up eight.

Tänkte faktiskt ta att uppdatera lite här nu när jag jobbar natt. Vad kan vara roligt att veta då? Kanske att jag är fullt frisk, psykiskt och fysiskt. Jag spelar inte handboll längre, det typ bara rann ut i sanden på något höger. Tror inte att Åhus ens har något lag som jag kan tänkas kunna spela i. För damlaget går jag aldrig till. Inte efter vad tränaren gjorde och vad han orsakade det äckliga svinet(ursäkta mitt språk). Så nu spelar jag fotboll i Gualöv och trivs som fisken i vattnet. Där får man vara med på alla matcher och det finns en stark lagsammanhållning och tränaren är klockren. Visst, vi ligger sist i serien men vi spelar för att ha roligt. Nu går jag även mitt sista år på Milner. Det känns helt underbart samtidigt som det känns lite konstigt att det är vi som tar studenten. När jag sedan har gått ut så ska jag åka till USA som aupair i ett år. Är helt inne på det och har varit det de senaste månaderna. Vad finns det mer att berätta ? Inget som jag kommer på. Släng iväg en kommentar om det skulle vara något. Tjiingeliiing!