Så skönt med en ledig dag. Det är fördelarna med att jobba inom vården, men samtidigt nackdelar med helger och kvällar. Idag ska jag chilla och kolla på serier. Sen i eftermiddag/kväll ska jag till Ikea med mamma och pappa. Ska köpa en del ljus och bokhyllor och massa annat.  

Ett år sen idag! Ett helt jäkla år! Hade kunnat göra vad som för att gå tillbaka! Att inte ha något hopp längre är något av det jobbigaste jag har varit med om! Att veta att denna konstanta smärta aldrig kommer lämna mig! Att gråta av smärta kommer bli min vardag resten av mitt liv! Just nu kan jag säga att detta är så mycket jobbigare psykiskt än fysiskt. Men förhoppningsvis kan man få en balans i framtiden med lagom smärta! Men igentligen? Ska det vara så? Att man ska lära sig leva med en sådan sak? Hur kommer detta fungera för mig i arbetslivet? Efter en dag idag på praktiken höll jag på att bryta ihop och nu gråter jag av smärta! Ja! Detta är min vardag! Detta är mitt liv! Just nu kan jag bara inte acceptera det!

Känns just nu som om världens ska gå under! Jag har lixom glömt mina linser hemma och jag måste ha uppsatt hår! Kommer se ut som ett ufo! Mög! Ska ta mig igenom detta i 2 dagar tills jag kommer hem! Anners är jag väldigt nervös men kommet säkert gå bra! Ska spendera 5 veckor där så det hade inte varit så bra att vantrivas men det är säkert ingen fara :)

En lördag som denna har jag hjälpt min Farfar med veden och tränat/rehab. Nu så är jag i tormestorp hos Sara för filmkväll! Riktigt läskigt och roligt. Känner att imorgon ska jag inte vara bakis så jag kör på godis och vatten :)

Har äntligen fått tillbaka strömmen. Vilket Lättnad! Idag är det fredag och det känns super för på måndag börjar praktiken. Är dock nervös men kommer säkert bli super. Lägger dessutom upp bildern som jag tog i tisdags eller var det onsdags? dåligt minne här ja! ikväll blir det att kolla på matchen mellan sverige och tyskland :)        

Har inte haft någon ström och därmed inget internet. Men har idag fotograferat ganska mycket för har inte kunnat göra något utan el som sagt! Lägger upp 2 av bilderna sålänge tills jag får tillgång till datan.

Att vara med folk är det bästa man kan vara! Jag känner mig helt vanlig, jag känner mig som alla andra och inte den som just fått beskedet om att leva med smärtor hela livet. Men när det kommer till att vara ensam så funkar det inte alls. Bryter ihop på några sekunder. För det är då tankarna kommer ikapp. Smärtan blir påtagligare och allt blir mörkt. Folk som säger-Du tar detta bra! hur kan dom ens säga så?. Hur kan de veta hur jag hanterar detta? Om dom visste hur nergången jag är så skulle dom inte ens yttrat sig. För jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta! Det är som att gå ut i strid och redan veta att man har förlorat!